TL;DR: Urhunden suger och borde kraftigt reformeras eller läggas ner.
Igår steg jag upp på Studionscenen på SIS i Kulturhuset i Stockholm och rev sönder det diplom som hade mitt namn och gavs till mig för nominering (för tredje året i rad) till Unghunden för främjande av barn och ungdomsserier. Min handling följs här av en förklaring och mitt officiella statement.
Urhunden, som delas ut av en autonom jury med kopplingar till Seriefrämjandet, har existerat sedan 90-talet. Den tituleras av en del som "Sveriges främsta seriepris" men är ett skamfullt skämt till sådant, vars funktion söndrar seriekommunityt och bygger onödig rivalitet mellan grupper i vår bransch som inte borde se varandra som konkurrenter.
Vi är många som länge kännt att detta pris är en fars, som inte ser eller bekräftar de ansträngningar vi gör och de verk vi skapar enbart för att vi inte valt en naivistisk teckningsstil eller ett självbiografiskt tema. Inget ont om de som gör, jag är själv ett stort fan, men då Urhundens jury med år av allt för lika val av pristagare gjort det hela till en enkel gissningslek så har priset snarare skapat en likriktning i såväl utgivning som det som av en hel del utanför seriemarknaden uppfattas som "svenska serier". Exempel: den katalog som Kulturrådet producerade till Angoulême-mässan 2015, vilken uteslutande valt ut ett axplock av Galagos tecknare som representanter för Sveriges hela seriekultur. Och vi alla vet ju att det är en grav missrepresentation.
Det som varje år viskas i de kretsar jag hänger i bland serieskapare med fiktion, fantastik, skräck, komedi som genrer och semirealism eller manga som stilistiska manér, är att det åter igen var " the usual suspects" som fick nomineringar och pris. Även om några av oss med jämna mellanrum får medverka i nomineringslistorna så vet vi att loppet är redan vunnet av den där självbiografiska serien om en problemfylld barndom.
Förstå mig rätt, jag uppskattar dessa serier. Inga av de som vunnit Urhunden har inte förtjänat priset. Men att ställa deras mot en fantasy- eller skräckserie eller en komisk manga är som att jämföra äpplen med gurkor. Det är absurt. Att dessutom en liten klick personer ska bedömma detta helt på egen smak är rätt så förlegat och elitistiskt. I min mening känns juryn som en grupp personer som nästan uteslutande är äldre seriefantaster som inte själva skapar serier och därför vill hålla sig i svängen och behålla lite makt över en bransch i kraftig föryngringsprocess (med tanke på att det idag på de olika serieskolorna i landet examineras ca 70-100 nya unga tecknare varje år!).
Det hela resulterar i ett pris som känns överflödigt och irrelevant för majoriteten av Seriesverige. Ett pris som bara ett fåtal har något personligt intresse i, där en liten jury och några få tecknare och förläggare likt apor plockar varandras loppor, medan vi andra står och tittar på och känner oss lite äcklade av denna nepotistiska dans. Och utanför allt, i verkligheten, existerar ändå inte ens priset i vanliga människors medvetande över huvud taget. Trots sina dryga 30 år på nacken är priset i stort sett okänt utanför den lilla elitistiska serieklicken som högtidligt tystnar när juryn på scen presenterar sin favvislista.
Sedan har vi alltså Unghunden. Priset för insatser för barn- och ungdomsserier. Detta pris är alltså inte till ett verk, utan ges till en person, som därefter är diskad från alla andra priser så vida hen inte börjar göra naivistiskt ritade och självbiografiska serier eller något annat av det snäva seriefokus som juryn har. Det är ett "här får du ett pris, sen får du aldrig mer något pris"-pris, hur mycket fantastiskt man än gör. Exempel: Johan Unenge, som fick Unghunden på 90-talet och gjort så mycket för barnserierna sedan dess. (Tack, Johan, för din passion!) Att Unghunden inte utvecklats till ett pris där specifika barn- och ungdomsserieverk får nomineringar och priser (var för sig såklart) visar på att intresset (eller kompetensen) inom juryn inte legat i att främja barnserier över huvud taget. Som förläggare finns det ju knappt någon morrot, bara lite tråkig blast i form av en möjlig nominering eller pris, som sedan följs av att ens fortsatta ansträngningar efter mottaget diplom ignoreras.
Om man tar sig en titt på de som fått pris och nominerats till pris för bästa originalsvenska serieverk sedan starten (över 100 titlar), är det ett annat pinsamt faktum som görs klart; endast ett par titlar av kreatörer med icke nordeuropeiska namn. Som "andra generationens invandrare" känner jag att detta är en tydlig signal i sig. En signal som verkligen inte hjälper att varken bredda och diversifiera seriebranschen eller att skapa en inbjudande och uppskattande miljö för de av oss som inte heter -sson eller -qvist. Nu sitter nog juryn och himlar med ögonen och suckar att etnicitet ska ju inte påverka kvalitétsgranskningen. Men se, där stöter vi på ett problem. Om detta pris nu ska vara ett av landets viktigaste seriepriser, så måste det också ta sitt ansvar. I en så vit bransch som våran är etnicitet visst det otroligt viktigt i vad som premieras, lyfts fram och ges uppskattning. Vill vi ha en Zlatan-effekt i vår bransch så måste vi låta "invandrarkids" vara med och sparka boll. Och det görs bäst genom att priser som Urhunden lyfter fram sådana kreatörer och uppmärksammar förlagen på att det finns poäng att tjäna in på att inte bara ge ut vita personers berättelser.
Kontentan av detta kritiska blogginlägg är att jag (och flera av mina vänner) önskar se förändring omgående. Antingen en kraftig reformering av hela priset, eller lägg ner skiten. Kanske börja om på nytt? Dags att Seriefrämjandet släpper sin hand från detta elitistiska projekt och startar ett nytt pris med helt andra premisser: fler kategorier (inklusive separata priser för barnserier och ungdomsserier så att dessa börjar blomstra igen!). Och speciellt då priset faktiskt inte ger några prispengar borde inte antalet prisvinnare spela någon som helst roll. Utöver det måste juryn förändras, breddas och utökas så att den bättre representerar alla delar av vår otroligt breda seriekultur. Kanske även omröstningar som är vägledande eller lyfter ett verk, så att läsarnas röster också får höras.
Eller döp om Urhunden till "Självbiografiska seriepriset", så är vi nöjda. Men kom inte och påstå att det i sin nuvarande form på något sätt är rättvist eller rimligt.
No comments:
Post a Comment