AvestaArt + ny bok!

Nu ännu ett inlägg på svenska, för mina läsare på hemmaplan!
Här har det varit tyst, men inte för att jag legat på latsidan (ni som följt bloggen vet att jag nog inte ens har en latsida). Jag har varvat husbyggande med serieevent (rapporter ligger på lut, de dyker upp här snart!) och bokbyggande (mer om det nedan). Alla delar peppande, utmanande men även stundsvis utmattande. Så här kommer en liten uppdatering jag önskat att jag hunnit göra tidigare.

I våras besökte jag Verket i Avesta för att vara med och hänga upp mina egna serieverk som del av deras årliga konstutställning AvestaArt. Mitt i den gamla järnbruksbyggnaden hänger nu mina seriesidor och visas mina videor när jag ritar! Så häftigt!

Video i bakgrunden med kuddhörna där man kan sitta ner och lära sig hur
man tuschar och ritar. Arbetshörna i förgrunden som visar upp hur man
kan jobba med ljusbord (släckt för fotot). Samt stor fondvägg med Amaltea!

Original från mina serier hänger på båda väggarna. Arbetsbordet i förgrunden.

En fotovägg där man kan ta egna katt-selfies med Ville och Vanilj!

Foton tagna av Sussie Carlzon.

Jag kände mig hedrad att få vara en av de 13 konstnärer från hela världen som ställer ut på Verket mellan den 19 maj och 16 september. Det känns som en stor grej, inte bara då jag är en serietecknare (serier ses inte i allas ögon som tillräckligt fin konst att den ska få ställas ut), utan även faktumet att jag som mangatecknare får ställa ut mina verk. Mangastilen jag har upplever jag stöter bort en del inom konstkretsar som antingen ser den som för mainstream eller "kopierad" (då de inte förstår att manga är en bred konstform med olika uttryck) eller att den ses som smutsig populärkultur. Men teamet bakom AvestaArt verkar istället sett min stil och mina verk som en tillgång, som kan locka andra grupper till Verket och skapa nya möten. Det uppskattar jag mycket! Tack!

Passa på om ni är i trakten och åk till Avesta för att se hela utställningen, den är så imponernande! Hänger fram till den 16 september och jag kommer komma förbi innan den tas ner för att hålla mangakurser, för skolklasser och eventuellt för allmänhet också.

❀  ❀  ❀  

Nu lite kort om en annan sak jag jobbat frenetiskt med hela våren och under sommaren:

Nosebleed Studio lär dig teckna manga – Serieskapande! 

 

Vår efterlänktade uppföljare till Karaktärsdesign-boken vi gjorde 2017, och denna bok är dessutom nästan 100 sidor tjockare! Vi går igenom ALLT grundläggande för att skapa egen manga, från idé och manus till teckning, tuschning, rastrering, textning och sist men inte minst publicering! Om du drömmer om att bli en mangatecknare så är detta boken för dig!

Vi är så stolta att vi lyckades göra klart denna bok. Ända upp till dagarna innan tryck lade vi till saker i den, det var ju så mycket vi ville ha med! Vi i Nosebleed Studio har ju jobbat professionellt men manga i mer än 10 år, vilket blir totalt över 50 års erfarenheter som vi ville ha ned på papper. Otroligt svårt, men jag tror vi lyckades, med en del hjälp från våra testläsare som gav ovärderlig feedback på skisserna.

Boken släpps på NärCon Sommar i helgen, med försläppsfirande på torsdagen kl. 18-19, då den säljs med 10% rabatt (org. pris 299 kr vid våra bord). Ska du till NärCon så kan jag lova att du inte vill missa detta!

Missa inte heller våra andra event på NärCon Sommar:

Fredag 13:00-14:00 i Workshop-salen
Teckna manga med Nosebleed Studio

Fredag 17:00-18:30 i Artist Alley
Gratis Chibi-porträtt!
Regler: Man kan anmäla sig när som under torsdagen och fredagen genom att skriva sitt namn på en liten lapp och stoppa den i en låda vid Nosebleed Studios bord i Artist Alley. 17.00 lottar vi fram 15 lyckliga vinnare ur lådan som får sina poträtt. Man måste vara på plats 17.00 när ens namn ropas upp för att få en guldbiljett.

Lördag 14:30-15:30 i Workshop-salen
Visa dina serier och bilder för Nosebleed Studio!
Ta med de bilder och serier du vill få feedback på, antingen i en pärm eller på din platta/mobil. Du kommer få råd i hur du kan utveckla din stil, vad du ska träna på, hur du kan utveckla dina serier och svar på dina frågor kring hur man blir mangateckare. Se till att vara i tid, det kan bli kö.

❀  ❀  ❀ 

Sist men inte minst, så har min kära kollega Åsa Ekström – som arbetar som mangatecknare i Japan och gett ut böcker på löpande band, medverkat i utställningar, media och publiceringar i tidningar i mangans hemland (fantastiskt!) – börjat blogga på sin japanska blogg om olika svenska mangainspirerade tecknade serier för att lyfta fram oss för hennes japanska läsare, och hon gjorde två inlägg med Nosebleed Studios böcker (bl.a. en med min Mjau!)!! Så otroligt snällt av henne, och hedrande att få en så fin liten text om sin serie, på japanska~
Gå in och kika om ni vill träna på er japanska, eller använd Google Översätt för att hänga med, hihi. 

Åsas egna serier är bl.a. Sayonara September (en av mina egna favoriter bland svensk manga) och Hokuō jyoshi Åsa ga mitsuketa Nihon no fushigi (den serie böcker hon gjort i Japan som blivit en stor hit där!). Kolla in dem! 

❀  Tack för att ni läste!  ❀

Ett elitistiskt pris som splittrar seriebranschen

TL;DR: Urhunden suger och borde kraftigt reformeras eller läggas ner.

Igår steg jag upp på Studionscenen på SIS i Kulturhuset i Stockholm och rev sönder det diplom som hade mitt namn och gavs till mig för nominering (för tredje året i rad) till Unghunden för främjande av barn och ungdomsserier. Min handling följs här av en förklaring och mitt officiella statement.

Urhunden, som delas ut av en autonom jury med kopplingar till Seriefrämjandet, har existerat sedan 90-talet. Den tituleras av en del som "Sveriges främsta seriepris" men är ett skamfullt skämt till sådant, vars funktion söndrar seriekommunityt och bygger onödig rivalitet mellan grupper i vår bransch som inte borde se varandra som konkurrenter.

Vi är många som länge kännt att detta pris är en fars, som inte ser eller bekräftar de ansträngningar vi gör och de verk vi skapar enbart för att vi inte valt en naivistisk teckningsstil eller ett självbiografiskt tema. Inget ont om de som gör, jag är själv ett stort fan, men då Urhundens jury med år av allt för lika val av pristagare gjort det hela till en enkel gissningslek så har priset snarare skapat en likriktning i såväl utgivning som det som av en hel del utanför seriemarknaden uppfattas som "svenska serier". Exempel: den katalog som Kulturrådet producerade till Angoulême-mässan 2015, vilken uteslutande valt ut ett axplock av Galagos tecknare som representanter för Sveriges hela seriekultur. Och vi alla vet ju att det är en grav missrepresentation.

Det som varje år viskas i de kretsar jag hänger i bland serieskapare med fiktion, fantastik, skräck, komedi som genrer och semirealism eller manga som stilistiska manér, är att det åter igen var " the usual suspects" som fick nomineringar och pris. Även om några av oss med jämna mellanrum får medverka i nomineringslistorna så vet vi att loppet är redan vunnet av den där självbiografiska serien om en problemfylld barndom.

Förstå mig rätt, jag uppskattar dessa serier. Inga av de som vunnit Urhunden har inte förtjänat priset. Men att ställa deras mot en fantasy- eller skräckserie eller en komisk manga är som att jämföra äpplen med gurkor. Det är absurt. Att dessutom en liten klick personer ska bedömma detta helt på egen smak är rätt så förlegat och elitistiskt. I min mening känns juryn som en grupp personer som nästan uteslutande är äldre seriefantaster som inte själva skapar serier och därför vill hålla sig i svängen och behålla lite makt över en bransch i kraftig föryngringsprocess (med tanke på att det idag på de olika serieskolorna i landet examineras ca 70-100 nya unga tecknare varje år!).

Det hela resulterar i ett pris som känns överflödigt och irrelevant för majoriteten av Seriesverige. Ett pris som bara ett fåtal har något personligt intresse i, där en liten jury och några få tecknare och förläggare likt apor plockar varandras loppor, medan vi andra står och tittar på och känner oss lite äcklade av denna nepotistiska dans. Och utanför allt, i verkligheten, existerar ändå inte ens priset i vanliga människors medvetande över huvud taget. Trots sina dryga 30 år på nacken är priset i stort sett okänt utanför den lilla elitistiska serieklicken som högtidligt tystnar när juryn på scen presenterar sin favvislista.

Sedan har vi alltså Unghunden. Priset för insatser för barn- och ungdomsserier. Detta pris är alltså inte till ett verk, utan ges till en person, som därefter är diskad från alla andra priser så vida hen inte börjar göra naivistiskt ritade och självbiografiska serier eller något annat av det snäva seriefokus som juryn har. Det är ett "här får du ett pris, sen får du aldrig mer något pris"-pris, hur mycket fantastiskt man än gör. Exempel: Johan Unenge, som fick Unghunden på 90-talet och gjort så mycket för barnserierna sedan dess. (Tack, Johan, för din passion!) Att Unghunden inte utvecklats till ett pris där specifika barn- och ungdomsserieverk får nomineringar och priser (var för sig såklart) visar på att intresset (eller kompetensen) inom juryn inte legat i att främja barnserier över huvud taget. Som förläggare finns det ju knappt någon morrot, bara lite tråkig blast i form av en möjlig nominering eller pris, som sedan följs av att ens fortsatta ansträngningar efter mottaget diplom ignoreras.

Om man tar sig en titt på de som fått pris och nominerats till pris för bästa originalsvenska serieverk sedan starten (över 100 titlar), är det ett annat pinsamt faktum som görs klart; endast ett par titlar av kreatörer med icke nordeuropeiska namn. Som "andra generationens invandrare" känner jag att detta är en tydlig signal i sig. En signal som verkligen inte hjälper att varken bredda och diversifiera seriebranschen eller att skapa en inbjudande och uppskattande miljö för de av oss som inte heter -sson eller -qvist. Nu sitter nog juryn och himlar med ögonen och suckar att etnicitet ska ju inte påverka kvalitétsgranskningen. Men se, där stöter vi på ett problem. Om detta pris nu ska vara ett av landets viktigaste seriepriser, så måste det också ta sitt ansvar. I en så vit bransch som våran är etnicitet visst det otroligt viktigt i vad som premieras, lyfts fram och ges uppskattning. Vill vi ha en Zlatan-effekt i vår bransch så måste vi låta "invandrarkids" vara med och sparka boll. Och det görs bäst genom att priser som Urhunden lyfter fram sådana kreatörer och uppmärksammar förlagen på att det finns poäng att tjäna in på att inte bara ge ut vita personers berättelser.

Kontentan av detta kritiska blogginlägg är att jag (och flera av mina vänner) önskar se förändring omgående. Antingen en kraftig reformering av hela priset, eller lägg ner skiten. Kanske börja om på nytt? Dags att Seriefrämjandet släpper sin hand från detta elitistiska projekt och startar ett nytt pris med helt andra premisser: fler kategorier (inklusive separata priser för barnserier och ungdomsserier så att dessa börjar blomstra igen!). Och speciellt då priset faktiskt inte ger några prispengar borde inte antalet prisvinnare spela någon som helst roll. Utöver det måste juryn förändras, breddas och utökas så att den bättre representerar alla delar av vår otroligt breda seriekultur. Kanske även omröstningar som är vägledande eller lyfter ett verk, så att läsarnas röster också får höras.

Eller döp om Urhunden till "Självbiografiska seriepriset", så är vi nöjda. Men kom inte och påstå att det i sin nuvarande form på något sätt är rättvist eller rimligt.

Report from Leipzig Manga-Comic-Con 2018

Some weeks ago, I visited one of Germany's biggest comics event, Leipzig Manga-Comic-Con, which has since a couple of years ago been a part of the huuuge Leipzig Book Fair in the middle/end of March. The German manga scene has grown steadily for the past two decades and dominates the comics part of the fair. Here's my report from the event and as always I include some cool artists I met there and tips for you who might think of going there to sell your own comics and art!

This is the map for the enormous Leipziger Messe. 

The comics and manga part was in one of the five halls. The rest is the book fair...!

Inbetween the halls was a glass hallway which was so big I bet you could fit a commercial airline in there, or two. This was where a lot of the food courts where and naturally the cosplayers too because of the sunlight, good for photos!

Here's a part of the MCC hall. So many people!

Now I want to show you the German manga publishers. Lets start with the three biggest: Carlsen Manga, Egmont Manga and Tokyopop. 

These three manga publishers is behind the majority of the manga that is published in Germany. All of them also have their own German manga artists, whom are seen as an asset to their publishers as they have their own big fanbases and the publishers own the International rights and can sell licenses for their mangas. This was clearly show as both Egmont Manga showed of Niloo's debut manga Mein erste Mal and Tokyopop showed off Anna Backhausen and Sophie Shönhammer's manga Sternen sammler. 

Two publishers with roots in other countries that has established themselves on the German manga market: Panini Comics from Italy and Kazé Manga from France. 

Both of these only publish imported Japanese manga and don't publish German artists, yet. Panini Comics also publishes other comics besides manga.

Among the newer publishers are Pyramond, focusing on Non-Japanese manga and comics by Non-Japanese artists but with a Japanese aesthetical inspiration, and it is going very well! Another proof that that the German manga market have matured enough so that the prejudice about who can and can not make manga is irrelevant.

Pyramond is also my publisher of my mangas Sword Princess Amaltea and Mjau!.  

Altraverse is a new publisher with the former Tokyopop chief editor Joachim Kaps at the wheel, focusing on importing Japanese manga. 

There are also several smaller publishers, mostly aimed at self-publishing or certain themes (a lot of BL at some of them). Here's some:

Delfinium Prints, publisher of David Füleki's seinen mangas.

Schwarzer Turm, selling mostly German made comics, not just manga.

Several manga and comic artists had their own booths at the fair, so let me introduce you to some of them:

Désirée Kunstmann and Nana Yaa, two amazing manga artists mostly self-publishing but also published with publishers. Désirée at Delfinium Prints and Nana at Tokyopop. Nana is also part of the American Tokyopop initiative "International Women of Manga" that I'm also a part of.

CKJohnson and Sabrina Ehnert, two super talented illustrators. Sabrina's  children's book Friedwalds grose Reise was of course in my bag on the way home. Signed. 

The twins Gin Zarbo and Ban Zarbo, super cool and skilled manga artists and also part of Tokyopop's "International Women of Manga" with Nana and I.

German-Japanese Mikiko Ponczeck, now living in London (I met her at last years London Comic Con too). She makes a living drawing manga full time, partly thanks to her webcomics on Tapas. 

One part of the fair is called MCC Kreativ, and this is their Artist Alley. A bit cheaper than a booth.

One of the super cool artists I met in the MCC Kreativ is PearsFears, who also make webcomics. Mostly BL, which is super popular in Germany, so she was not alone. 

In the middle of the comics and manga part of Leipzig MCC, this stage was the drinking spot for everyone thirsty for the news withing the German manga scene. Publishers had booked time slots on stage and presented their newest books.

My publisher Christian Allmann presenting the upcoming titles at Pyramond, among others my own kitten manga Mjau!.

Going back to Germany is for me like meeting relatives that lives far away. This is my second big event in the country since DoKomi in 2015 and I have made so many friends online since then that I was elated to meet in person. Some of them have become really close friends like Marika Herzog, whom joined me for the Italian event FumettoPolis last year.

Marika (cosplaying from YOI) and I. 

Some artists I have mostly admired on a distance, like Reyhan Yildirim, one of my "artist-crushes". This time I was brave enough to talk to her and got one of her mangas signed. Yaaay!!

To be able to meet all these amazing and kind artists that I have followed for so many years, and to hang out with them in the evenings too, it was a dream come true! ❤

Last but not least, this event was the pre-release of Sword Princess Amaltea vol. 1 in Germany, and thus marks another step in my career. I signed so many books (thank you everyone for buying it!!) and feel so honored to be part of this flourishing and high-quality manga scene.

My manga in German!!!! <3 Thank you @pyramond !!! <3 #mangaka #germanmanga #mangabook #mangaart #mangaartist #published #swordprincessamaltea #princess #genderflipped #matriachy #girlpower #womencan

Ett inlägg delat av Natalia Batista, mangaka (@nataliasmanga) 16 Mar 2018 kl. 8:49 PDT

Besides the snow storms covering the city in an almost Arctic aura, this trip was a well needed boost for me as a Swedish manga artist and fan. In Sweden, last year was the first year since the end of the 90'ies where no Japanese manga was published in Sweden. No publishers dare to put in the effort anymore. I could write a whole blog entry about it, but in short; the editors at the big comic publishers in Sweden are either not interested or not knowledged enough to do the job. Plus the kids here are too good at reading English (and the American manga distributors reach us well). So for me, seeing how the German publishers put money and time into manga, and get rewarded likewise, makes me both happy and envious. They prove that manga was not just a fad. Maybe this is where the Swedish manga publishers would have been if they wouldn't have given up that easily.

Oh, well.

____________________________________________

Last but not least, here's my tips for you who want to go sell at Leipzig MCC (based on my experiences of the fair):

• Cash Is King in Germany, so bring lots of change, in Euro of course. Most people seem to want to pay in cash, but the most common alternative seem to be PayPal so make sure you have that too.
• Book the tables waaaay in advance. The MCC Kreative seemed to have some issues with tables going fast or something, which was partly why so many artists had their own booths.
• Book hotels and traveling tickets early too. I went by train, which was not as awefull as some seem to think. Took 10 hours from Sweden but I only payed 200 euro for the tickets (both ways included).
• Fanart was apparently an issue, I heard, they discuss how much should be allowed. Check the rules before you apply, if you are a fanartist.
• Manga, webstyles and fiction or funny cartoons seemed to be the dominating part of the artists selling, so that might be something to keep in mind.

____________________________________________

✱ Thank you so much for reading! ✱